lördag 22 juni 2013

Nattfunderingar

Ibland kan jag känna att ingen människa känner mig, medan jag känner alla. Jag vet hur människorna omkring mig reagerar på olika situationer, jag känner vad de tänker och varför. Jag lyssnar på dem, analyserar deras beteendemönster.
Hon känner a pga b och kommer göra c.
Det har alltid varit så.

Men är det någon som vet hur jag tänker och känner?

Ibland känner jag mig sårad av min omgivning för att de sagt något som jag upplever är okänsligt gentemot mig. De borde ju förstå och veta.

Sedan inser jag att de antagligen inte alls vet hur jag känner. Hur kan de? Jag har ju så fruktansvärt svårt att berätta personliga saker. Det är mycket i min värld jag anser är privat, det är för mig själv och ingen annan att veta. För hur ska en kunna dela med sig när bröstet knyter sig och de nyfikna blickarna bränner.

Jag får nästan aldrig höra att jag verkar dämpad eller nere.

Fast kanske hade jag en panikattack på morgonen som gjorde att jag inte kunde andas och tårarna sprutade. Kanske stod jag inte ut med mina egna tankar när jag vaknade.

Eller så är allting inbillning, kanske vet alla exakt hur jag är och känner, de vet bara inte allt.

Jag vet att jag önskar att jag kunde berätta just hur mycket jag önskar och vill. (Riktigt mycket) Fast om vad vill jag inte säga. Det skulle ju göra mig
sårbar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar