tisdag 9 oktober 2012

Fan och skit.

Jag var på Swecon i helgen, men det kommer ett senare inlägg om det.

Först behöver jag skriva av mig lite.

De senaste dagarna har jag varit lite nere, jag har varit så trött på mig själv. Att jag alltid faller tillbaka i samma betendemönster, skjuter upp allt jag behöver göra. Varenda uppgift jag ska göra känns som världens undergång, om det så är att skriva en debattartikel eller att gå ut med soporna.

Kristian Gidlund, trummis i Sugarplum Fairy, är döende i cancer. Det har jag vetat i flera veckor, och reflekterat och fällt tårar över.

 När jag hör att någon jag inte känner har gått bort i cancer ägnar jag någon tanke till att det alltid är orättvist, men känns det verkligen i hjärtat och i själen? Nej, oftast blir det bara ett fall av ännu ett okänt namn som inte längre finns. Hjärtlöst? Kanske. Cyniskt? Kanske. Sant? Ja. Men när det finns en person till det namnet, då känns det. Man vet vilken människa det är som inte kommer få leva längre.

Detta är sådant fall. Jag en person till namnet, och inte bara en person. Utan en personlighet.

Kristian Gidlund har jag sett bakom trummorna på scenen många gånger. Alla i vår gemensamma hemstad. Han är trummisen i Sugarplum. Lika självklart som att de varje år ska spela på Peace and Love. Men han är inte bara trummis, utan en fantastisk skribent. Han kan sätta ord på tankar och känslor på ett sätt som få kan.

Igår blev jag upprörd över att jag fick G på min recension. 

Kristian skrev om att han aldrig kommer få bli pappa som han alltid har önskat.
 
Jag grät och grät när jag läste igenom flera av hans inlägg idag. Livet är så fruktansvärt orättvist. Han får inte leva, han får inte fortsätta älska, eller resa, skriva, spela musik. Medan jag får sitta och gnälla över att jag är för lat för att anstränga mig. Jag blir förbannad på mig själv och livet.

Varför ska vi bara få leva en gång? Varför får Kristian inte leva? Varför krävs det att någon annan ska ha en dödsdom hängande över sig för att jag ska vakna upp ur min förbannande dvala och fatta att jag faktiskt lever här och nu?

Hoppas Kristian finner en slags ro innan han dör. Att han kan gå bort med frid i hjärtat. Och hoppas han vet att han med sina ord har haft en inverkan på mångas liv. Och att jag kan minnas att uppskatta livet utan att andra mister det. 










2 kommentarer:

  1. så jättefint skrivet, och så otroligt sant.... det är konstigt att det ska behöva hända sorgliga saker, för att uppskatta det man har.

    SvaraRadera